Facebook är kul. Det är ett enkelt sätt att ha lite koll på vad vänner och bekanta sysslar med, man kan leta reda på gamla och nya kompisar och det finns en massa "applikationer" med meningslöst tidsfördriv att ägna sig åt en tråkig dag.

Jag har haft total bloggtorka den senaste tiden. Men min duktiga och trevliga bloggkollega Andie lade idag upp en länk till min blogg på just Facebook, och i händelse av en anstormning av besökare så måste jag ju skriva några rader. I stundens panik har jag dock hjärnsläpp, och ni får nöja er med tjeckisk underhållning i världsklass istället.

Titta, lyssna (läs texten om ni inte förstår språket!) och njut...

Nej, jag har ingen energi alls till bloggandet. Jag orkar helt enkelt inte basunera ut mina åsikter, jag vet var jag står och vad jag tycker om saker och ting, jag förfasas över saker jag läser, ser och hör så gott som dagligen, men just nu känner jag att det inte ger mig något att skriva om det. Antingen håller folk med mig eller så gör de inte det, jag bryr mig ärligt talat inte om vilket, och jag känner att "glöden" som driver bloggandet är borta. Kanske kommer den tillbaks, kanske inte.

Jag stänger inte ner bloggen helt än, men förvänta er inga djupa, analytiska litterära mästerverk på ett tag. Bjuder dock på en sommarbild i höstmörkret. Bilden är tagen av fotograf Christer Persson under Smålandsträffen II i Mariannelund.

Av alla idiotiska saker jag läst i Aftonblaskan så tar nog denna artikel om en våldtäktsman i Göteborg priset. Jag börjar fundera på om jag är den enda människan i Sverige med en gnutta av sunt förnuft kvar…

 

Våldtäktsmannen som kallas för ”Babyfacemannen” har följande tillvägagångssätt:  

 

Han cyklar, går, åker moppe eller spårvagn och spanar in en kvinna på gatan.

Han går eller kör ikapp sitt offer, följer sedan efter henne till hennes bostad.

Han ringer på dörren. Han tar god tid på sig– ringer på flera dörrar i huset.

Han är väldigt rak på sak. Han frågar: Är din man hemma? Är du gift? Vill du gifta dig? Ska vi ta en snabbis, det går fort?

Sedan försöker han ta sig in, genom att till exempel be om ett glas vatten.

Möter han motstånd, ger han upp och letar efter nästa offer. Polisen varnar: Börjar man vackla, är det farligt.

Om en man öppnar dörren, säger han att han ringt på fel dörr och säger ett påhittat namn.

Han tar god tid på sig. Misslyckas han, ringer han på granndörren.

Hittills har han slagit till i Johanneberg och Majorna, oftast på eftermiddag/kväll.

 

 

Sedan följer en beskrivning på ”Babyfacemannen”:

 

Han är i 20-årsåldern

Mörkt, kortklippt hår, kan vara lite lockigt

Har babyface, litet runt ansikte

Talar bra svenska, med viss brytning

Uppfattas som relativt kort, 170-175 cm lång

Normal, lite rund kroppsbyggnad

Har en konstig blick, som om han är påtänd eller psykotisk

Alldagliga/ vanliga kläder. Mörk, bylsig jacka, ev. brunaktig och blå jeans

Ser välklädd ut, men på nära håll ser man att han är lortig och har smutsiga händer

Har en gammal mörk cykel, kan vara mountain bike, eller BMX som är skrotfärdig, som han lämnar i porten innan han ringer på dörrar

Har tillgång till en trefärgad (orange-gul-röd) moped, ev. en EU-moped

 

Ok, låt mig tänka… En vilt främmande människa ringer på när jag är ensam hemma. Jag öppnar och ser en välklädd karl i bylsig jacka och jeans(???) med konstig blick och skitiga händer. Karln frågar om jag vill gifta mig och om jag är sugen på en snabbis och ber sedan om ett glas vatten. Jag börjar vackla, släpper in honom, han försöker våldta mig och sticker sedan iväg på en trefärgad moppe. Kvar finns endast en skrotfärdig mountainbike(???).

 

Är detta månne ett bevis på att evolutionen inte fungerar som den ska?

Jag är ärligt talat inget vidare bloggsugen nu heller, men självklart kan jag inte låta bli att avlägga en liten rapport från min härliga helg i Belgien. Jag kan varmt rekommendera ett besök i detta underbara land med god mat, fantastiskt öl och härliga människor.

Jag landade i Bryssel runt lunchtid på lördag, tyvärr var jag så pass trött efter resan med nattbuss till Stockholm att jag somnade på hotellet och hann inte strosa runt så mycket i det fina vädret som mest påminde om en vacker vårdag i Sverige. Men det blev ändå en snabb sightseeing på kvällen och jag hann se de ”viktigaste” sevärdheterna som Manneken Pis, fontänen med den lille kissande pojken.

Kvällens höjdpunkt var dock Atomium. Det är en fantastisk byggnad i form av en gigantisk järnkristall som restes 1958 till världsutställningen i Bryssel, och meningen var att den skulle rivas igen. Som tur var blev det inte så. Den renoverades och piffades upp nyligen och det var en fantastisk syn att se hela konstruktionen upplyst i mörkret. Tyvärr glömde jag min kamera så ni får nöja er med en bild tagen under dagtid istället.

Jag råder alla Belgienresenärer att vara lite wild and crazy och våga prova på inhemska ölsorter, jag lovar att det blir många mycket trevliga överraskningar! Maten är suverän, belgarna uppskattar kvalitet och man får leta efter snabbmatskedjor som Mc Donald’s.

Sinner’s Day, festivalen i Hasselt var givetvis resans absoluta höjdpunkt. Gamlingar som Gary Numan och Human League satte stället i gungning, och mina favoriter Front 242 gjorde en minst sagt magnifik avslutning på kvällen. När handikappade människor försöker skutta ut ur sina rullstolar så kan man konstatera att det är ös! Sök gärna efter Sinner's Day på YouTube så får ni se vad ni gick miste om...

Jag hade verkligen en toppenhelg, och jag träffade både gamla och nya vänner. Gott öl, bra musik och trevligt sällskap, kan det bli så mycket bättre?

Jag fick ett fotojobb i Stockholm för ett tag sedan. Temat för plåtningen var asagudinnan Frigg, Odens hustru och den döde Balders mor. Fotograf var Holger Eliasson och duktiga Sandra har redigerat bilderna. Besök gärna hennes blogg för att se bilder hon har snyggat till, hon är grym på photoshop!

Här är ett smakprov från sessionen!

Jag har nu jobbat klart för denna vecka, och packar det sista inför min långhelg i Belgien! Inatt tar jag nattbussen till Stockholm, och imorgon bitti flyger jag till Bryssel. Det ska bli riktigt roligt, och jag ska försöka få till lite bilder som ni kan få se när jag kommer hem igen.

Ha en riktigt härlig helg!

Det var den bloggpausen… Jag har just fyllt på ett lager av positiv energi och då är det klart att jag måste skriva om det också. Jag har ridit för första gången på väldigt länge, och jag hade nästan glömt bort vilken mirakeleffekt hästar har på mitt humör. Uppe på hästryggen i en härlig galopp finns det inga bekymmer som hinner ikapp, en varm, mjuk hästmule blåser snabbt bort de flesta orosmoln och bara närheten av dessa underbara djur gör att jag känner mig som en zenbuddist på valium.

Men jag vägrar erkänna att jag kommer ha riktigt, riktigt ont de närmaste dagarna!

(Bilden är tagen i Colorado 2007.)

Jag fortsätter min bloggpaus ett litet tag till. Jag befinner mig mitt i en personlig vendetta med en viss myndighet bestående av nackade fjäderfän, och har just nu inte riktigt ork till at komponera snitsiga blogginlägg. Istället formulerar jag riktigt arga brev, där jag talar om exakt hur förbannad jag är. Räcker inte det så tänker jag ta i med hårdhandskarna. På riktigt.

They don't know who they're messing with... 

Men, mina bloggvänner, I'll be back... Till helgen ska jag ju på en liten minisemester i Belgien, med sightseeing och shopping i Bryssel, och synthfestival med goda vänner och gott öl i Hasselt! Givetvis kommer jag rapportera om bravaderna där!

Men nu ska jag fortsätta min mentala upprustning...

Jag kräks på bloggande, jag kräks på bloggar och jag kräks på bloggare. Med vissa undantagna godbitsbloggar så är det inte mycket vettigt att läsa, och jag tror jag har fått nog nu. Jag ska fundera ett par dagar, men tjuskallen kommer med största sannolikhet lämna detta träsk av mestadels totalt meningslöst jidder, och framföralt sluta jiddra själv.

Vem fan bryr sig egentligen om vad någon tycker härute? Folk upprörs över något, andra i sin tur upprörs av det, en person på internet tycker inte om mig, bu-hu, hur kan den skriva så som gör så, osv... Jag orkar inte bry mig längre. Jag har lite viktigare saker IRL att ta itu med och har inte energi nog att orka engagera mig i vad någon annan har gått och retat upp sig på. Jag har nog med mitt och ger just nu blanka fan i vad andra gnäller om.

Jag kommer dock gladeligen att fortsätta följa mina favvobloggare (ni vet vilka ni är, annars får ni veta det så småningom.) Under min korkek ska jag då och då titta in med en liten hälsning.

Tack alla som följt mig och kommenterat! Det var kul så länge det varade, och någon gång kanske sugen kommer tillbaka igen...

Det fanns en tid då jag tappade humöret så fort jag inte fick min vilja igenom i samband med kontakter med servicepersonal.  Jag kunde bli både dryg och otrevlig eftersom jag helt krasst utgick ifrån att den uppenbarligen imbecille idioten jag pratade med enbart ville jävlas med mig genom att krångla. Vadå ”våra regler” och ”kan inte”, hur jävla svårt kan det vara att klicka på datorn och fixa? Sedan fick jag jobb på ett callcenter. Jag jobbade för ett stort, internationellt flygbolag och plötsligt fick jag en helt annan bild av det hela… Och jag kan säga att jag aldrig mer vill ha ett sådant jobb och att jag önskar att jag personligen kunde be alla människor jag varit dum emot om förlåtelse.

Jag har även arbetat som receptionist, ett jobb jag trivdes bra med, med undantag för kunder som kunde bli riktigt elaka. De personer som svarar på folks samtal är de som befinner sig längst nere i hierarkin. De har oändligt massa regler och bestämmelser som de måste följa, och i stort sett inga som helst befogenheter. Det är företagsledningen som bestämmer hur saker och ting ska vara, och personalen i kundtjänsten/bokningen/växeln kan inte bara köra sitt eget race, oavsett hur förbannad kunden är. Jag kan lova att ingen vill bli utskälld, men om man måste bli det så blir man det hellre av en pantad kund än av sin chef!

Så precis som jag tidigare bad om att alla ska försöka vara lite snälla mot telefonförsäljare, var det även mot de personer som svarar på era samtal eller möter er i receptionen när ni ska framföra klagomål. Det blir garanterat inte bättre för att du öser en massa skit på honom/henne, eftersom han/hon (troligtvis) inte är personligen ansvarig för att du är missnöjd. Håll andan och spara på krutet tills du får tag på chefen istället, för det är därifrån de stackars underhuggarna får sina order. (Precis som telefonförsäljarna.) Jag har mer än en gång fått mina fiskar varma, medan mina chefer som fått ”överta” den avreagerade kunden enbart har mötts av beskedliga, mindre önskemål framförda med mild röst… Tack för det.

Och ett litet tips i all välmening: INGEN kommer att bli mer serviceinriktad efter en oförtjänt utskällning. Tvärtom… Det enda man åstadkommer med att bete sig som en rabiessmittad svartbjörn väckt ur sin vintervila är att en annan människa får sin dag förstörd. Det blir ingen hjälpt av. Saklighet och vanligt folkvett brukar vara det effektivaste sättet att komma tillrätta med problem, oavsett vems felet från början var.

(Undantaget är handläggare på AF, FK och A-kassan. De ÄR överlag idioter på riktigt, men där är det bäst att inte tappa humöret av en helt annan anledning; ekonomin. De är nämligen inte bara idioter, de är dessutom maktgalna sadister… Och jag har inga fördomar ALLS!)

Jag hade en måttligt rolig helg. Bortsett från 8 timmars befriande hjärndödande bilkörning så var nog detta mitt livs värsta helg - ever. Folkilskne Björn verkade ha lika kul som jag, så jag dedikerar detta videoklipp till oss och alla andra bloggare som Gud glömde.

(Nej, jag har inte skilt mig. Är bara ofrivilligt gräsänka. Det suger.)

Telefonförsäljare kan vara en riktig plåga, men jag vill ändå be er vara snälla mot alla sådana det närmsta halvåret. Det kan vara jag som ringer… Jag jobbar nämligen som säljare under vintern, och denna av många föraktade sysselsättning är min enda inkomstkälla just nu. Så ha lite extra tålamod med alla kvinnor som försöker kränga allehanda tidningsprenumerationer under de kommande sex månaderna!

Tänk för övrigt på att även om du har Nix så stoppar det inte företag du har haft en kundrelation med tidigare från att kontakta dig, och det tar ibland upp till 4 månader innan Nix ens har hunnit registreras av alla företag. Så istället för att få ett raseriutbrott på personen som ringer, säg bara till att du inte önskar bli kontaktad i framtiden. Det är inte säljaren som personligen har valt ut just ditt nummer för att jävlas. Jag har själv blivit mer än lovligt förbannad på telefonförsäljare ibland, men det tjänar egentligen inget till. Se till att meddela alla företag du är eller har varit kund hos att du inte vill bli kontaktad, händer det ändå så är det i deras register det har blivit fel, inte i huvudet på illvilliga försäljare. För tro mig, ingen tycker det är roligt att bli utskälld.

Och ärligt talat, om man sover/äter/är på väg/är upptagen eller bara inte vill bli störd så är det väl ganska korkat att överhuvudtaget svara när telefonen ringer?

Jodå, jag tog mig upp till Värmlandsskogarna och både jag och katterna är fortfarande vid liv. Någorlunda hyfsad internetförbindelse fick jag igår, tack vare Comviqs mobila kontantsurf. Första arbetsveckan är nu avklarad, och imorgon bitti bär det av till Stockholm för modelljobb!

Mera bloggande kommer, men just nu är jag alldeles för trött för att orka producera något vettigt alls, så idag nöjer jag mig med att bara läsa andras bloggar... Jag har en del att ta igen!

Jag kände för att bli lite djupsinnig och dela med mig av en av mina favoritlåtar av en av mina favoritgrupper som dessutom har en fantastiskt bra video. Tänkvärd text, härlig musik att lyssna på, underbart att titta på... Varsågoda, "Bullet" med Covenant.

Veckans bloggämne hos Anna:

Är det barnmisshandel att tillåta sina barn att äta tills de blir gravt överviktiga, och ska gravt överviktiga barn tillåtas att äta sötsaker överhuvudtaget?

Jag har själv inga barn, men jag kan inte låta bli att tycka till ändå. Som småbarnsförälder är man ansvarig för vad barnet äter. Innan barnet är gammalt nog att ha egna pengar att köpa mat och godis för så är det endast föräldrarna som kan påverka vad ungen stoppar in i käften. Det är föräldrarna som fyller kundvagnen i affären, betalar för innehållet och bär hem det till skafferi, kyl och frys. Det är föräldrarna som bestämmer vad barnet får i sig och därmed är det föräldrarna som direkt påverkar sitt barns vikt och hälsa.

Har man ett barn som inte mår bra så är det föräldrarnas skyldighet att ta reda på var problemet ligger och försöka lösa det. Lider barnet av fetma, så se då till att ändra på kosten och se till att barnet rör på sig! Ingen människa kan väl ha undgått informationen om att socker inte är hälsosamt, så varför proppa in det i ett barn i sådana mängder att ungen blir överviktig och sjuk?

Jag har sett alltför många exempel på föräldrar som använder godis som både mutor och tröst i tid och otid. Jag lägger mig inte i det, så länge barnet mår bra. Men jag anser att det är en utstuderad form av grymhet att inte ta tag i existerande problem och rida ut stormarna med en fet 3-årings sockerbegär, utan att bara blunda för problemet och tycka att det är ju så synd om honom/henne, han/hon blir ju så ledsen utan sin efterrätt/fredagsmys/lördagsgodis/snacks.

Det är inte barnet själv som har format sina matvanor eller skapat ett godissug. DET ÄR VUXNA SOM SERVERAR BARNET som är i skuld till detta. Jag menar inte att man inte ska servera barn O’Boy till frukost, ketchup på pastan eller glass ibland, men som vuxen måste man använda sitt sunda förnuft och tänka på vad som är bäst för barnet i det långa loppet.

Vad är egentligen att föredra? En fet, mobbad fjortonåring med diabetes och slitna knän, eller en 3-åring som surar för att han/hon inte får ta mer än en glasskula? Det är dessutom enorma skillnader i näringsbehovet hos en vuxen människa och ett litet barn, att servera en kaka till någon som väger 20 kg motsvarar 4 kakor för en individ på 80 kg. Det är ju bara att räkna på vad 4 kakor till den lilla människan gör i proportion till vikten…

Jag anser inte att man ska tillåta gravt överviktiga barn att äta socker. Det finns mycket annat som man kan äta som är gott, även om det kräver lite eftertanke, planering och – hemska tanke – uppoffringar  och ansträngningar i köket. Men det handlar om ett barns hälsa och livskvalité, inte en tillfällig kick i hjärnans lustcentrum! Är livet så tomt och torftigt att det endast får mening med socker? Går verkligen jorden under om man inte får en godisbit? Nej, jag tror inte det, däremot kommer vissa människor att dö i förtid av dessa godisbitar. Det gäller att försöka fylla ut tillvaron med annat, och komma ifrån kopplingen med socker som tröst och belöning, och jag är övertygad om att det med lite ansträngning går alldeles utmärkt.

Än en gång, jag är ingen fanatisk renlevnadsmänniska eller sockermotståndare, men jag anser att ett barns hälsa måste gå före obligatoriskt fredagsmys och lördagsgodis. Jag ifrågasätter ärligt talat hela synsättet med godis som tröst och belöning. Så ja, jag anser å det bestämdaste att det är barnmisshandel att mata sina barn till övervikt! Red ut konflikterna, trösta med kramar och närhet och belöna med roliga aktiviteter istället för att använda socker som en bekväm universallösning.